Min älskade son

Att försöka dölja sina egna känslor, trycka bort dem och inte ta tag i dem är det värsta man kan göra…

Idag är det 5 månader sedan olyckan hände. Sorgen har blivit mycket värre under de senaste veckorna. Därför att jag saknar mitt hjärta dig Oliver Ämmälä. Tårarna bara rinner. Kan inte stoppa dem. Jag försöker springa iväg från mig själv, gömma mig och aldrig mer hitta mig,men det går inte hur mycket jag än försöker att undvika det, jag finns alltid kvar där som samma person med samma känslor i slutändan. 

Jag valde att försöka trycka undan mina känslor, försökte att intala mig själv att jag är stark, att jag inte behöver gråta och att jag inte behöver prata om detta för jag kommer klara det ändå. Jag ljög, både för mig själv och för alla andra, för det gick inte. Nu sitter jag här, mindre och svagare än tidigare känns det som. Jag bryter ihop för minsta lilla motgång som kommer emot mig. Det är så otroligt jobbigt att jag känner smärtan i kroppen, jag känner hur tårarna kommer rinnande ner för kinden och hur hela jag börjar skaka och må dåligt därför att jag saknar jätte mycket att prata med min Oliver och se din fin leende……. Jag älskar dig Oliver  

Allting negativt jag hör, ser eller känner av så bryter jag ihop, ungefär som ett litet barn och det finns inget stopp på tårarna.  Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra eller hur jag ska gå tillväga för att bli av med det. Jag börjar helt enkelt bli rädd för mig själv och känns som att jag i dagsläget endast tar mina kliv bakåt än att fortsätta vandra framåt och bli starkare för varje dag. Jag har kommit till en gräns där jag inte längre klarar av att vandra utan att få mer hjälp vid min sida och jag undrar om det jag verkligen behöver är professionell hjälp som vet vad dem pratar om. 

Jag har verkligen haft en sjukt jobbig period sen jag skrev senaste gången. Förut kändes det som att jag mådde bra stundtals och att det höll i sig i flera dagar, till och med någon vecka innan jag bröt ihop, men nu känns det som var och varannan dag och det trycker ner mig totalt. Jag låtsas må bra, jag låtsas le och jag låtsas vara stark då jag tror att om man ser glad ut utåt så blir insidan automatiskt likadant, som en spegelbild. Jag hade fel. Det fungerar verkligen inte på det viset, även om man verkligen önskar att det var så enkelt. Bara nu när jag pratar om det så börjar det rinna tårar ner för mina kinder och jag känner den där smärtan om att jag aldrig mer kommer att få träffa honom igen, under hela mitt liv och det gör verkligen ont kan jag tala om, en svidande smärta som går ut i hela kroppen. 

Jag vet själv att när jag mår dåligt, när jag känner att jag inte klarar av detta längre och jag inte hittar meningen med livet så vill jag ta upp telefonen och ringa en psykolog eller ja vad som helst, jag vill få hjälp. Min kropp, mitt hjärta och hjärna skriker efter hjälp, hela jag skriver efter hjälp förutom min mun som är den viktigaste delen som ska skrika egentligen. 

 Det är därför jag ibland väljer att inte svara och ibland kommer jag fram och snor en kram. Jag säger inte att jag vill att mina vänner ska vara eller bete sig som jag vill, det jag menar är att dem måste acceptera att jag pendlar från att må dåligt till att må bra,  ganska snabbt ibland och mindre snabbt andra stunder. Allt jag egentligen skriker efter är hjälp. De jobbigaste stunderna som jag själv upplever är när jag inte alls vet vart jag ska ta vägen eller vart jag ska vara. Nu sitter jag här och gråter, har gråtit hela tiden och jag känner hur min energi i kroppen är helt slut. Mitt täcke är genomblött, mitt ansikte är söndergrinat och näsan är snorig, men jag är van med detta då det händer nästan varje kväll när tankarna börjar väckas till liv mer än vanligt. Jag är trött på att vakna med tårar i ögonen och somna exakt likadant,  jag är trött på att livet går vidare, jag är trött på att hela mitt liv och min familjs vardag blivit annorlunda och det till det negativa, jag är trött på att Gud alltid måste ta dem finaste personerna som finns på jorden. Livet är orättvist och det har jag fått bevisat, riktigt rejält även om jag inte alls vill acceptera det.

Låt inte ett enkelt leende få dig att tro att allting är bra och som det ska, i vissa fall döljer det mer än du någonsin kan ana…