Varför är livet så jäkla svårt?

Idag mår jag så där! Allt känns lite tomt …….. Varför…… Jag vet inte…… Det har nu gått fyra och halv år efter olyckan med min son, sen de har gått tre år när jag har gift mig med man som har 2 barn. Livet lekte och leker vidare med mig. Varför………  Kämpade på med att få livet att gå ihop. Hämtningar lämningar, ja ni fattar. Vi har  haft olika  bråkar  genom åren. Jag blir arg men det går över fort, min man ( snart blir han som ex)  är mera långsint. Han har haft svårt att prata känslor, men också svårt att ta in eller lyssna på andras känslor. Jag har uppfattat det som en svaghet.

Jag har krisat eller haft mina egna demoner i perioder från 2015 efter olyckan som har händ. Inte vart psykiskt sjuk direkt utan snarare missnöjd med livet. Skulle det vara så här? Ekorrhjulet som snurrar bara runt ……… Jag ser det nu i efterhand som någon form av kris där jag mådde dåligt och tvivlade på “allt”. Har efter det bytt jobb och påbörjat min förändring vilket gav lite, lite, lite ……resultat, men tydligen var det försent. Han berättade i nu att han ville skiljas eller flytta. På något vis förstod jag direkt att han verkligen menade allvar. Jag tror (allt är lite luddigt i skallen) att han hade vart lite ovanligt kall mot mig dagarna innan, antagligen därför jag fattade. Oj vilken chock! Nej inte chock bara nästan glad, oroligt, ledsen, förvirrad allt som kan var. Jag som ej visat känslor typ kraschade. Ni som vart med om samma sak fattar. Tungt att ta in efter så många år ihop. Jag, ratad, övergiven, lämnad. Slog så klart på mitt ego, men framförallt sorg!

Vilket fall som fanns det ingen annan kvinna bedyrade han. Jo man tackar! Jag kunde inte släppa känslan av att det måste ha funnits någon utlösande faktor. Jag avslöjade honom! Kraschade så klart igen. Han vill inte erkänna dock utan att slingra sig när jag ställde honom mot väggen och fakta. Han använder nog henne delvis som en språngbräda ut ur vår relation och barnens mamma. Hon som har lämnat barnen i barnhem och valde alkohol och knark. 

Jag vet inte om jag kan förlåta honom och att jag kan bli vän med honom. Tror …”NEJ”……

Kommer jag lära mig om misstag eller en helt annan människa blir jag? Det är så jävla frustrerande allt med liven, som överaskar mig. Detta är något jag ej orkar med ändå just nu. Vad tror ni, blir mina böner hörda? Kan man trolla fram känslor igen? Jag kommer aldrig bli den idiot jag var under vårt förhållande. Men det är sjukt jobbigt med ovissheten, den äter upp en från insidan. Men man är samtidigt så jäkla ensam i detta. Jag tror inte någon kan sätta sig in i detta utan att själv ha upplevt det. Smärtan, sorgen, ilskan, ångesten, hoppet. Allt på en och samma gång. Jag tror ett dödsfall kan vara enklare att bearbeta. Chocken är den samma men det är mera tydligt. Person finns helt enkelt inte mera. För att knyta ihop säcken så fattar inte mina nära och kära hur nära “kanten” jag fortfarande befinner mig. Det är jobbigt även om man inte vill vara ett offer hela livet så vill man få frågan hur man mår, att någon skickar ett sms eller liknande. Mera behövs inte. Så tänk på det om ni känner någon i en liknande situation, hör av er!