Min son

Publicerat den 9 juli, 2015     Lämna en kommentar

Utbränd. Utmattning. Depression. Stress. Sjukskrivning. Ord som man inte gärna vill förknippa med sitt eget liv. Men har varit mitt liv under ett tag.
För två månader sedan slog jag i den berömda väggen. Inte så hårt som jag nog hade kunnat göra om jag inte insett vad som var på väg att hända när kroppen började ge upp. Då sa jag ifrån. Det fick räcka nu. Jag, som bara besökt sjukhus och läkare i samband med min sons som har jätte svåra hjärnskador. Jag har kontaktade nu företagshälsovården och blev sjukskriven på studs. ”Gå hem” sa min läkare till mig ”så här kan du inte ha det”. Och ändå hade jag haft det så i väldigt lång tid. Varför kan man fråga sig och Idag jag ska gå igen till sjukhuset och besöka min son som har jätte svårt hjärnskadad och med jätte stort glädje jag väntar när min dotter och min barnbarn kommer hem. Jag har beställt tårta till dem.

Skador i pannloben

Publicerat den 9 juli, 2015     Lämna en kommentar

Skador i pannloben kan ge många olika symptom, bland annat initiativlöshet och en oförmåga att agera på ett sammansatt sätt.Beteendeimpulserna från de äldre delarna av hjärnan, exempelvis det limbiska systemet, når kanske inte fram. Eller det kan vara så att ”maskineriet” i pannloberna där medvetna och omedvetna val görs, inte fungerar som det ska. För att kunna återhämta sig efter en hjärnskada är träning A och O. Men om man har skador på de här delarna kommer man inte igång. Cirkeln tycks vara sluten. Fast så illa är det inte. Hjärnan står i ett kontinuerligt samspel med omgivningen.

De viktigaste två faktorerna för återhämtning efter en hjärnskada är hur stor skadan är, och var skadan sitter. Och viktigast av dessa två är faktiskt vilken del av hjärnan som drabbats.

Det värsta är när skadan drabbar systemen som har med emotioner och motivation att göra.Ur hjärn­anatomisk synvinkel rör det sig framför allt om limbiska systemet (amygdala och hippocampus) och pannloberna, och då särskilt prefrontala cortex, som är en del av hjärnbarken i pannlobens nedre del. Enkelt uttryckt är det där som individens vilja är ­lokaliserad.Det limbiska systemet står hela tiden i kontakt med den ”inre kroppen”, vår inre miljö av hormoner, transmittorer, blodflöde, muskelspänningar och så vidare. Genom denna kontakt alstras kontinuerligt beteendeimpulser, som filtreras i pannloben. I pannloben väljs lämpliga beteenden ut, eller omformas för att passa i ett socialt accepterat mönster. 

Träning har också en psykologiskt positiv effekt.

–Om man lär sig något nytt, ­eller återfår en förmåga man förlorat, blir det roligare att lära sig mer. Med hjälp av hjärnans belöningssystem stimuleras man att fortsätta.Fast det finns en psykologisk komponent som kan vara ett hinder, som gör att återhämtningen går långsammare för vissa människor.

Ett annat problem för återhämtningen kan varadiskrepansen mellan den hjärnskadades självuppfattning och omgivningens uppfattning av den drabbade.

–Man kan bli förvånad över hur snabbt en person med omfattande skador kan komma igen, och hur svårt det kan vara för en annan, trots att det bara är små områden som skadats.

Krocken kan medföra att den skadade förlorar omgivningens stöd. Vänner vänder en ryggen, och ens närmaste kanske inte ­orkar med att vara den hjälp som den drabbade så väl behöver. Att den hjärnskadade är förändrad –även kanske känslomässigt – är en sak. Men att han eller hon inte ens kan acceptera och inse det är svårt att ta. 

Min älskade son

Publicerat den 27 juni, 2015     Lämna en kommentar

Att försöka dölja sina egna känslor, trycka bort dem och inte ta tag i dem är det värsta man kan göra…

Idag är det 5 månader sedan olyckan hände. Sorgen har blivit mycket värre under de senaste veckorna. Därför att jag saknar mitt hjärta dig Oliver. Tårarna bara rinner. Kan inte stoppa dem. Jag försöker springa iväg från mig själv, gömma mig och aldrig mer hitta mig,men det går inte hur mycket jag än försöker att undvika det, jag finns alltid kvar där som samma person med samma känslor i slutändan. 

Jag valde att försöka trycka undan mina känslor, försökte att intala mig själv att jag är stark, att jag inte behöver gråta och att jag inte behöver prata om detta för jag kommer klara det ändå. Jag ljög, både för mig själv och för alla andra, för det gick inte. Nu sitter jag här, mindre och svagare än tidigare känns det som. Jag bryter ihop för minsta lilla motgång som kommer emot mig. Det är så otroligt jobbigt att jag känner smärtan i kroppen, jag känner hur tårarna kommer rinnande ner för kinden och hur hela jag börjar skaka och må dåligt därför att jag saknar jätte mycket att prata med min Oliver och se din fin leende……. Jag älskar dig Oliver  

Allting negativt jag hör, ser eller känner av så bryter jag ihop, ungefär som ett litet barn och det finns inget stopp på tårarna.  Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra eller hur jag ska gå tillväga för att bli av med det. Jag börjar helt enkelt bli rädd för mig själv och känns som att jag i dagsläget endast tar mina kliv bakåt än att fortsätta vandra framåt och bli starkare för varje dag. Jag har kommit till en gräns där jag inte längre klarar av att vandra utan att få mer hjälp vid min sida och jag undrar om det jag verkligen behöver är professionell hjälp som vet vad dem pratar om. 

Jag har verkligen haft en sjukt jobbig period sen jag skrev senaste gången. Förut kändes det som att jag mådde bra stundtals och att det höll i sig i flera dagar, till och med någon vecka innan jag bröt ihop, men nu känns det som var och varannan dag och det trycker ner mig totalt. Jag låtsas må bra, jag låtsas le och jag låtsas vara stark då jag tror att om man ser glad ut utåt så blir insidan automatiskt likadant, som en spegelbild. Jag hade fel. Det fungerar verkligen inte på det viset, även om man verkligen önskar att det var så enkelt. Bara nu när jag pratar om det så börjar det rinna tårar ner för mina kinder och jag känner den där smärtan om att jag aldrig mer kommer att få träffa honom igen, under hela mitt liv och det gör verkligen ont kan jag tala om, en svidande smärta som går ut i hela kroppen. 

Jag vet själv att när jag mår dåligt, när jag känner att jag inte klarar av detta längre och jag inte hittar meningen med livet så vill jag ta upp telefonen och ringa en psykolog eller ja vad som helst, jag vill få hjälp. Min kropp, mitt hjärta och hjärna skriker efter hjälp, hela jag skriver efter hjälp förutom min mun som är den viktigaste delen som ska skrika egentligen. 

 Det är därför jag ibland väljer att inte svara och ibland kommer jag fram och snor en kram. Jag säger inte att jag vill att mina vänner ska vara eller bete sig som jag vill, det jag menar är att dem måste acceptera att jag pendlar från att må dåligt till att må bra,  ganska snabbt ibland och mindre snabbt andra stunder. Allt jag egentligen skriker efter är hjälp. De jobbigaste stunderna som jag själv upplever är när jag inte alls vet vart jag ska ta vägen eller vart jag ska vara. Nu sitter jag här och gråter, har gråtit hela tiden och jag känner hur min energi i kroppen är helt slut. Mitt täcke är genomblött, mitt ansikte är söndergrinat och näsan är snorig, men jag är van med detta då det händer nästan varje kväll när tankarna börjar väckas till liv mer än vanligt. Jag är trött på att vakna med tårar i ögonen och somna exakt likadant,  jag är trött på att livet går vidare, jag är trött på att hela mitt liv och min familjs vardag blivit annorlunda och det till det negativa, jag är trött på att Gud alltid måste ta dem finaste personerna som finns på jorden. Livet är orättvist och det har jag fått bevisat, riktigt rejält även om jag inte alls vill acceptera det.

Låt inte ett enkelt leende få dig att tro att allting är bra och som det ska, i vissa fall döljer det mer än du någonsin kan ana…

Min son

Publicerat den 6 juni, 2015     Lämna en kommentar

Sjölins Gymnasium i Södermal hade igår avslutning till treor och min son skulle har varit där……. Men istället ligger han på sjukhuset och kämpar med sin återhämtning. Lite ledsen jag är…….

Min son

Publicerat den 14 maj, 2015     Lämna en kommentar

Hej alla, just igår hade jag en fantastisk dag och jag hoppas att den ska fortsätta vara sådan. Min son Oliver har äntligen blivit av med sin track och än så länge går det jätte bra för honom , jag hoppas att det kommer fortsätta gå bra. Första timmarna utan den kan vara kritiska nämligen eller natt. Jag märker dock redan nu att han sover mycket bättre utan den och är mycket lugnare utan tricken . Anne jag tror att detta är din födelsedags present från din lillebror oliver. Jag älskar er……